Dagens Nyheter – 2 november 1870, sida 2

— Stackars fader, suckade hon och lät hufvudet sjunka ned mot bröstet, stackars Erik! Att ständigt irra omkring utan att kunna rädda oss, det måste kännas hårdt. O, om Rajewski ville lösa de band, som här fängsla 083, och återgifva os8 friheten, som... — Det vill jag, unga flicka, hördes en låg stämma bakom Alfhild, som förskräckt reste sig upp, i det en märkbar blekhet spred sig öfver hennes anlete, då hon mötte major Demidoffs glödande blickar. — Stilla, flicka, sade majoren och lade häftigt sin hand på Alfhilds arm, jag har något angeläget att säga dig. Alfhild såg, att hon måste lyda, ech återtog sin plats. — Du talade om frihet, började majoren, vet du då icke, att krigslagarne förbjuda ert frigifvande, allra helst som din far . .. — Min far gör sin pligt, svaråde Alfhild med en styrka, som majoren icke väntade att finna hos den svaga flickan, han gör sin pligt, återtog hon, och ingen kan tillvita honom detta såsom ett brott. Majoren bet sig i läppen med en harmfull rörelse och återtog derefter, i det ett inställsamt leende spelade på hans läppar: — Men, I viljen väl ändå blifva fria och ... — Ja, ack ja! afbröt Alfhild lifligt; men på hvilket sätt, vi äro ju bevakade med den yttersta stränghet? — Jag vill befria er, svarade ryssen häf