Dagens Nyheter – 2 november 1870, sida 1

tvungit öfverste Stegmann att i Wirdois uppbränna våra förråder. I Visuvesi har han tändt eld på bron öfver sundet samt förstört en nära hundra alnar lång brygga vid Ruovesi. Det var nära att fru Katarina gifvit till ett utrop af glädje vid dessa underrättelser, men hon förmådde lägga band på sig och svarade: — Att min man lyckats i sina företag, kan icke annat än ånyo uppväcka hoppet i mitt bröst, och jag vore frestad att deruti se en lyckans omkastning. Och ni, general, som också älskar det land som födt er, ni kan icke ogilla att jag med både makans och modrens band är fästad vid Finland. Hennes stämma blef alltmera vek, när hon fortfor: Har ni icke sjolf både maka och barn, som kanske nu sväfva i största oro för er. Vet ni icke då huru äfven jag bör känna skilsmessan. Ni är menniska, jag har hört mången .nämna ert namn med vördnad, gif nu en rättvis gärd åt min kärlek och skänk mig och min dotter till maken och fadren. Vid modrens arm stödde sig. Alfhild och hernes vackra ögon understödde kraftigt bönen. Rajewsbki: blef svaret skyldig. Dessa fångars energiska uppträdande bragte generalen totalt ur fattningen. Han, som höll i beredskap. en straffpredikan och föresatt sig att öfva stränghet, han kunde på länge icke ytira ett enda ord, Besvärad vände han sig om och fann intet uttryck, men till slut framtvingade han dessa få ord: