Dagens Nyheter – 1 november 1870, sida 2

gömda. De voro beredda att möta anfallet, hvilket de trodde icke skulle låta vänta på sig, och de bedrogo sig icke heller. Kosackerna sprungo fram med höjda sablar, lansarne hade de lemnat qvar för att vara vigare. I första anfallet genomborrade Pekka med sin bajonett den ene kosackens bröst, och när den andre såg kamratens ömkliga slut, skyndade han genast att sätta sin person i säkerhet och flydde allt hvad han förmådde. Men i brådskan tog han miste om vägen och aflägsnade sig från sina kamrater, i stället för att närma sig dem. Kosacken sprang, ty det gällde lifvet och finnarne ansträngde också alla sina krafter för att hinna upp honom. Att skjuta hade visserligen varit det enklaste sättet att bli af med fienden, men genom skottet skulle också finnarne lockat hela kosacksvärmen i sina spår, och det var just detta som de så mycket som möjligt ville undvika. Slutligen märkte ryssen att han var på villovägar, och började småningom draga sig åt det håll, der han förmodade att hans kamrater skulle finnas. Men detta blef hans olycka. Om han hade fortsatt att springa rakt fram, skulle han hafva kommit undan, ty finnarne kunde icke mäta sig med honom i snabbhet, men nu knöt han sjelf till snaran och gaf sina fiender tillfälle att fånga sig. Knappt hade Pekka märkt att kosacken vände, förrän han också tog in på en annan väg för