Dagens Nyheter – 31 oktober 1870, sida 1

vattenfallet brusade i följd af den sluttånde bergväggen. I hans själ herrskade endast en känsla, som utträngde alla andra, och denna känsla hette — hämnd. Hans tankar klädde sig i ord: — Der skall jag finna dem, mumlade han och knöt handen mot norr med ett hånskratt, der skall jag finna dem och de skola gråta vid mina fötter, de skola vrida sina händer i förtviflan, ha, ha, ha! Jag vill se dem krypa för mina fötter, men, ingen nåd! Nej, ingen nåd, fortfor han och gick några steg inåt rummet, de hafva en gång stött mig från sin dörr, när jag hungrig och trött kom dit för att bedja om tjenst. Derefter försökte han att sofva, men sömnen flydde hans läger; han förkte att vaka, men äångsten marterade honom. Antti var feg såsom alla låga själar; det minsta ljud, den obetydligaste vindfläkt och soldaternas marsch utanför fönstret oroade henom. Han vandrade med häftiga steg fram och tillbaka i sitt fängelse, men ekot af hans egna steg kom honom att bäfva; han kastade sig ned på golfvet och gömde ansigtet i händerna, men för de slutna ögonlocken dangade gäckande eldtungorna vid Ruona, och i hans själ ljöd oafbrutet denna stämma: du är en förrädare! — Är jag väl ett barn, som fruktar dessa galenskaper, utbrast han slutligen och sprang upp. Nej, det finnes intet samvete; jag vill