Dagens Nyheter – 27 oktober 1870, sida 2

enda ord om att han älskade henne, men. Alphild. såg, med qvinnans, skarpa blick, att hon icke var honom likgiltig. Hon var så upptagen at sina tankar, att hon icke varseblef en rysk officer, som långsamt närmade sig, under det han oufvändt botraktade henne. Plötsligt spratt hon till och såg upp. Hennes blickar mötte officerens. Några ögonblick betraktade. hon honom med en viss barnslig nyfikenhet, men, drog sig derefter tillbaka, i det hon så häftigt slog igen fönstret, att modren väcktes ur sina. grubblerier och frågade efter orsaken till dottrens synbara oro. j — Åh, det var ingenting, svarade Alphild. sakta; förlåt mig, mamma hlla, jag är så pjunkig som ett barn, som aldrig erfarit något. — Ja, du. är ju icke annat än ett barn,. inföll modren och smekte sin vackra dotter, men visa att du är ett barn, som med lugn kan bära såväl sorg som glädje. När officeren märkte att hans uppträdande icke. behagade den unga finskan, gick han med snabba steg inåt lägret, under det han mumlade för sig sjelf: ; — Ett skönt byte minsann; skulle allt pryda hvilket palats som helst; henne måste jag ega: — Major Demidoff, ropade i detsamma en stämma bredvid honom, generalen vill tala med er. — Had vill hån då? frågade majoren, i det