Dagens Nyheter – 27 oktober 1870, sida 1

pert försvara sig, om någon skäggig ryss ånyo skulle finna behag till hennes läppar. Aftonen inbröt och klockan förkunnade redan med sina tolf slag att midnatten var inne, men ännu satt fru Katarina qvar vid ett af fönstren. Hon kunde icke sofva, utan kände ett mäktigt behof af att öfverlemna sig åt sina tankar. Midt emot henne, vid ett annat fönster, satt Alphild. Rummet håde nemligen två fönster. Det ena, der modren satt, vette åt en liten fri plan, som på två sidor omgafs af långa skjul, hvari en mängd kanonlavetter och kanonvagnar förvarades, men var öppen på den fjerde sidan och begränsades der af en tät skog, hvarigenom vägen till Näsijärvi gick fram; från det andra, der Alphild tagit plats, hade man utsigt öfver byn Alavo och hela ryska lägret. Nedanför detta fönster gick en post fram och tillbaka och kastade då och då sina genomträngande blickar på den unga flickan, som var så försjunken i sina drömmar, att hon icke märkte detta vittne. — Erik, Erik, hviskade hon och strök de ljusa fätorna bort från pannan, när får jag nu återse dig? O, den rysliga striden! Icke kunde jag för några dagar sedan ana, att jag nu skulle sitta i Alavo som fånge! Men, han kommer snart och befriar mig, hviskade hon sakta för sig sjelf, jag vill hoppas och Gud skall icke låta mig Hoppas förgäfves. Ännu hade visserligen icke Erik nämnt ett