-— OP — 2 X hade kringgått Kulneff, under det fältväblarnö anföllo honöm såsom förut är sagdt. — Fyr! kommenderade Pokka med låg röst. Kosackerna kastade om sina hästar för att kringgå de oförvägna, men en full salfvå slungade tolf ryttare till marken. I samma ögonblick hördes ett gemensamt utrep af glädje från vagnen, den 6na hästen hade träffäts af en kuld i bringan och föll på ögonblicket: Några minuter förgingo, då smattruade det från andra sidån och äfven den återstående hästen stupade. När Kulneff såg att han var omringad, samlade han sin lillä skara och sprängde fram till vagnen, der fångarne sväfvade mellan hopp och fruktan. Alphild hade rest sig upp, hennes kinder brunno af en högre rodnad än vanligt och ögonen voro oaflåtligt fästade på en enda punkt. — Erik, utropade hon slutligen med hela styrkan af sin röst, Erik, rädda oss! Hennes rop Besvarädes af några skott, som fällae ctt par af fienderna till marken. — Jag kommer, jag kommer! ropade Erik och sprang fram ur ett snår i närketen, åtföljd af nägra soldater. Gå på med bajonetten, skrek hun och rusåde fram, vi skola rädda fruntimmerna. Men Kulneff var före honom vid vagnen, fattade Alphild om midjan och satte hente framför sig i sadeln. En storväxt kosack tog fru Katarina och en tredje Anna. Det återstod endast Pals; men denne försvarade sig