Dagens Nyheter – 24 oktober 1870, sida 2

Mannen försvann och flera kösåckor, hvilka skyndat till häcken, återkommo efter en lång stunds sökande med oförrättadt ärende. Dereftet rusade kosäckerna änyö fram till Palo, som, oaktädt sitt motstånd och sina böner om skönsämhKet, under hån och förbannelser släpades till den qvalfulläste död. Fri Katarina hade lyckats förflytta sig till Alphilds sida och mör och dotter omfamnade hvarandra. Fyra kosäcker sprungo upp till manbyggnaden för att också antända den, men i samma ögonblick dö uppnådde trappar och då Pälöt bödlar för sista gången fattade tag uti honem för att offra honmofA åt sin hämnd, hördes snabba höfslåg på strandvägen. En liten trupp af tio man sprängde dör: efter in på planen, och i spetsen red en undersätsig man, djupt insvöpt i sin koskåckpels. Allt blef tyst. Med en snabb blick öfverför den nykomne skådeplatsen, och när Hank ögon föllo på den gamle Palo, som ering läg han i en befallandö och kärf tot: — Lös denne mantens batid; icke höfvös det tappra kosacker att Hämnäs på eh vätntös. Några minuter derefter var Palo fri. Äfven de tre fruntimmernas bänd häde Dnifvit t5sta. — Gud vare lof, att vi äro fria, sade fru Katarina, och detta var en förfärlig fritt soi jag tror ingen utaf oss snart skäll glöniftta. — Åtmitistonb aldrig jag, trumläde Pilo ock slungado gnistrande blickar på mordbrännarne,