Dagens Nyheter – 22 oktober 1870, sida 2

honom för att bönfalla om förbarmande, men en enda blick på kosackens vilda drag, sade henne att alla böner skulle vara fåfänga. Alphild tordes knappast se upp, ty olfficerens gnistrande blickar kommo henne ätt bäfva, och gamle Palo, som med uppmärksarahet följde sin fiendes minsta rörelse, omfattade änmu fastare pistolkolfven. — Den flickan skall bo i mitt tält, mumlade kosacken gå sitt språk, samt tålade derefter i det han pekade på Alphild: — För bort henne, hon är min. Fyra kosacker närmade sig fruntimren, som visserligen icke förstått orden, men af uttrycket i fiendernas vilda ansigten tydligt sågo hvilket öde som väntade dem. — Mamma, mamma, klagade Alphild och smög sig så nära modren hon kunde, beskydda mig för den vilde karlen. — Bed Gud beskydda oss, suckade fru Katarina och tryckte en kyss på dottrens panna. Berefter reste hon sig med värdighet och gick emot officeren, under det hon utropade: tillbaka, rör oss icke! Men denne ryckte blott kallt på axkurne och upprepade sin befallning. För andra gången närmade sig kösackerna och utsträckte händerna för att med väld gripa den unga flickan. Liksom af en händelse, kom Palo att kasta bliekarne utåt salen, hvartill dörren ännu stod öppen, och såg då med en glädje, den han