Dagens Nyheter – 22 oktober 1870, sida 2

MB med möda kunde undertrycka, att Pekka höjde bössan och sigtade på officeren. — Gud låte honom icke fela, mumlade den gamle och knäppte händerna tillsammans öfver bröstet, en väl riktad kula är vår räddning. Under fönstret, som vette åt sjön, stod den lilla soffar, der fruntimmerna tagit plats och genom den öppnade dörren kunde. således, Pekka noga urskilja hvad som tilldrog sig. — Tag henne, hon är för god åt dessa finska björnar, befallde åter officeren. En af kesackerna lade sin hand på Alphilds arm. Den unga flickan sprang upp, stötte till kosacken, så att denne tumlade mot väggen och framträdde stolt mot anföraren. — Om ni har aktning för en olycklig, så skona mig, bad hon Men den stackars Alphild visste icke att dessa barbarer vero döfva för alla menskliga känslor, hop bad förgäfves och lika fåfängt bådo modrens ymniga tårar om förbarmande. Med rofgiriga blickär närmade sig officeren sitt sköna byte. Palo reste sig upp och förde handen till sin ficka, der pistolen låg. Äfven fru Katarina hade stigit upp och ställt sig framför Alphild. i Kosackofficerens ögon gnistrade och med höjd sabel gick han fram till de darrande fruntimren. Palo hade dragit handen till hälften ur