Dagens Nyheter – 22 oktober 1870, sida 2

--— TO) — friskande, och jag ligger hellre i fria naturen än inom fyra väggar. gra minuters tystnad inföll. Derefter sade fu Katarina, i det hon gick fram till fönstret: — Allt förefaller mig så besynnerligt i qväll; Jag anar att något ovanligt, kommer ä att inträffa. Palo besvarade icke hennes ord, utan höll sina blickar oafvändt fästade på sjön, under det han för sig sjelf mumlade: — Jag tycker också att det är besynnerligt, Gud ie natten förflyta lugn. Han hade knappt hunnit fullborda sin mening, då fru Katarina med ett anskri spran tillbaka, i det en förfärlig ångest stod att läsa i hvarje hennes drag. — Hvad står på, hvad står på, ropade Palo och sprang fram. Fru Katarina svarade icke utan pekade med en stum åtbörd utåt. — Aha, mumlade Palo och ryckte i hastigheten upp en pistol jag anade det. På den lilla väg, som lopp utmed sjön, framsprängde en trupp kosacker och styrde kosan mot gården. Alphild hade i ångsten krupit upp, vid sidan af modren, som nästan vanmäktiv sjunkit ned i en saffa. I ott nu rycktes dörren upp och Pekka inträdde. — De äro för många, wropade han bråd