Dagens Nyheter – 22 oktober 1870, sida 2

Vid den fest, som af barnhusdirektionen anställdes för professorn vid Karolinska institutet Abelin den 20 oktober, då barnhusets medalj i guld) till honom öfverlemnades, upplästes följande verser: Haf tack för stunder som försvunnit! Dröj länge qvar bland oss ännu! Du är oss kär, vi sällan funnit En sådan trofast vän som du. Hvem glömmer väl ditt ädla sinne, Din hulda, kärleksfulla mine? Ja, outplänligt ur vårt minne Står bilden qvar af Abelin. Ständigt syntes du densamma, Utan flärd i allt ditt skick, Och, liksom en vänlig flamma, Varm och ljuflig brann din blick. Med ditt visdomsljus du lyste; Men bland dygder, som du hyste, Räknar jag som skönast den, Att du var en menskovän. Du gick att nödens välde hindra Ibland de faderlösa små. Att tårar torka, plågor lindra, Det var den lott du sökte nå. Hvarhelst du kommer, skall du hyllas Med kärlek, lika ren som vår, Och hur en gång din plats skall fyllas, Den saken torde visst bli svår. Du var hjärtlig och tillika Mannatro hos dig blef spord. Ej du var i stånd att svika, Mäktig blott att hålla ord. Trygg du stod på deras sida, Som för ljusets framgång strida; Sanningen förblef dig kär, Målet för din själs begär. Ack: till dig vi se oss ställda en stor och, helig skuld, Som vi aldrig kunna gälda, Minst med en medalj. af guld. Bär med glädje detta smydåko. Som förvigst 1 allas tycke Inför verlden vittna skall, Att du tröget fyllt ditt kall: F r— x) Medaljen i guld för ömsint vård har blott en enda gång förr blifvit bortgifven. Det tat år 1859 åt barnhusets nuvarande kamreraroe.