Dagens Nyheter – 22 oktober 1870, sida 1

gnistrande blickarne voro fästade på de Skälfvande fruntimren. I salen fanns icke någon fiende, men då Palo af en händelse kom att kasta sina bliokar dit ut, spratt han till, och en blixt af hemlig glädje syntes i hans ögon då han varseblef Pekkas ansigte i det salsfönster, som låg midt emot honom. Han såg också att mynningen af hans långa bössa hvilade på fönsterkarmen. Allt detta undgick kosackernas uppmärksamhet, ty de voro så i farten med att plundra, att de icke gåfvo akt på den hotande faran. Palo iakttog en envis tystnad, ehuru han ganska väl förstod fiendernas språk. När slutligen ingenting mera fanns att plundra, gingö tvenne kosacker fram till fru Katarina och begärde bränvin, men denna skakade blott på hufvudet till tecken att hon icke förstod. De tvenne kosackerna uttydde detta som ett nej och svängde under vilda svordomar sablarne öfver den olyckligas hufvud. Ett gällt anskri bröt fram öfver Alphilds äppar, men kosackerna skrattade vederstyggligt. — Här finnes intet bränvin, svarade Palo på fru Katarinas uppmaning, men som kosackerna icke satte tro dertill, började de att ånyo genomisöka hvarje vrå. Under det de höllo på härmed inträdde en officer. Fru Katarina var nära att springa fram till