Dagens Nyheter – 20 oktober 1870, sida 2

— Hm, svarade Pekka och steg upp, så duktig pojke får man söka efter mellan Lappo och Tammerfors, ni ska få se att Han nog blir väbel till slut. — Kanhända, svarade Palo och säg drömmande ut genom det smala fönstret. — Har ni talat med frun? — Nej, Pekka, jag ville först helsa på dig för att höra hur sakerna stå. Är frun mycket orolig? — Det kan ni allt sätta er på, tider Palo, svarade Pekka och rullade de nystöpta kulorna i högra handen, oeh mamsell Alphild sen; jag tror till och med att ingen utaf dem sofvit i natt. — Tila de, mumlade Palo och skakade hufvudet, i den här oroliga tiden behöfs det att söfva men man kan få; det torde nögsamt komma en tid, full af vaka och bekymmer. — Hvad säger ni, gamle Palo, sade Pekka och trädde in till-den gamles sida; ni har någonting på hjertat, säg ut, och hotar någon ...? — En fara hotar, svarade Palo och ställde sig midt emot Pekka, och jag hoppas, fortfor han med dyster uppsyn, jag tror att du inte är någon förrädare. Pekkas hand flög blixtsnabbt till sidan, liksom sökte han ett vapen, och hans ögon sköto glödande blixtar, när han utropade: — Fy skam åt eder, gamle, Palo, att kasta en dylik beskyllning: öfver mitt hufvud, och