Dagens Nyheter – 18 oktober 1870, sida 3

när, som under signaturen N. M, M. skrifver resebref till Posttidningen, berättar bland ännat följande från sin resa i Norrland: Under denna resa fick jag erfara hvad timmeroch läandthandel verkat på allmogens seder och klädsel. Här, som annorstädes, skjutsas man ofta af qvinnor; den, som skjutsade för mig, var moderniserad från hjessan till tåspetsen: spens, rundskuren sidentröja, halfhandskar på händerna, kattunskjortel och en -krinolin så stor, att den resande blef nästan osynlig i åkdonet; spetsar och garneringar saknades icke heller. Då jag yttrade mitt missbilligande af denna lyx i en provins, hvarest man talade om hungersnöd, och då jag, som exempel på sparsamhet, anförde, att i Skåne, landets rikaste provins, bondqvinnan oftast bär kjortlar, som äro väfda af henne sjelf, erhölls den naiva invändningen: Der få de visst aldrig se någon modjournal. Sveriges rsiksbanks vegnert, Från ett utländskt bankirhus ankom för någon tid sedan till riksbanken ett telegram. adresseradt till Sveriges riksbanks vagnar, De goda bankirerna hade sett något papper undertecknadt åå Sveriges riksbanks vägnar, hvari förmodligen ä ej varit nog tydligt, och de drogo deraf den slutsats att bankofullmäktiges titel eller adress är Sveriges riksbanks vagnar. En profpredikan, som verit tryekt länge. I Falköpings tidning för den 8 oktober läses följande under rubriken Insändt: Den åhörare, som önskar påminna sig profpredikanten S——s i söndags hållna vackra predikan öfver Michaölidagen, finner tilltälle dertill i de af teologie doktor Emanuelsson under åren 1866—69 utgifna predikningar öfver svenska kyrkans nya högmessotexter. Gratulerar! lin kall vinternatt vid tutiden var ett sällskap glada gossar stadt på hemväg från ett dryckeslag. De passerade derunder förbi en bondgård, gjorde halt och började dundra på dörrar och fönster med all makt. Gårdens egare sprang upp, kastade på sig ett par klädespersedlar och skyndade ut for att se hvad som stod på. Följande samtal uppstod mellan honom och fridstörarne: — Har ni något hö, hr.,.? — Ja, mycket, hr... — Har ni mycket säd? a. — Någon hafre? — Ja, men... — Några ägg? — Jaa... — Något smör? a -— Mycket bröd och sofvel? — Ja — Det gläder oss att höra, ty det är godt att ha i en familj. Fridstörarne gingo lugnt sin väg och lemnade den lyckliga innehafvaren af så mycket godt att göra sina reflexioner. Gam!e Jomas. Under denna rubrik lemnår Wenersborgs tidning följande skildring af ett original bland hundar. Det är nu länge sedan man sport någonting om den egendemlige trogne fyrfotade nattväktaren Jonas. Vi hade trott, att han afklädt sig sina gamla vanor, sedan han börjat spisa på värdshus och umgås med förnäma källarkunder; men natten till måndagen visade han sigvara dessa sina vanor trogen. De, som befunno sig På hemåtgående kl. 11—12 berörde natt, varsnade en mansperson ligga sofvande på en af de bänkar, som tro placerade i rundeln af vestrå planteringen, och Jonas liggande liksom på vakt vid den sofvandes hufvudgärd. Om någon nalkades, så visade Jonas att den hvita tamdraden inom hans mörka läppar var ett säkert skydd för den slumrande mot hvarje närgången nyfikenhet. Emellertid kom ett litet sällskap till stället; de närmade sig bänken och lockade på hunden vänligt, men Jonas lät med ett tyst morrande veta att han här hade en skiltvakts skyldighet att utöfva och icke tyckte om något slags vänlighetsbetygelse vid ett sådant tillfälle; dock var han så artig, att han framgick några steg till en äldre herre, som alltid hyllat honom, och bugade sig — med ögonen oaflåtligt fästade på bänken; derefter intog han åter sin plats och blef der liggandes tills den sofvande reste sig upp och aflägsnade sig. En wir mens väg till ena pigo. Från Gefle skrifves: Giljarefärd trädes änuu i qvällens sena timma af nordens ynglingar till nordens ungmör:; men under det att fa ran fördomdags vär störst för den Väna ungmön, i det hon till föräldrarnes sorg och egen förskräckelse blef med våld tagen och förd långt från hemmets härd, tyckes det nu åter vara giljarne sjelfva, som löpa största faran, i det de till och med äfventyra sina unga lif med att endast nalkas den älskades boning, ehuru afsigten att bortröfva hennes person är fjerran från deras tankar. Åtminstone häntyder en händelse, som passerade sent på qvällen den 26 september i norra Ab Jr Hille socken, på något dylikt. Till bon Anders Hillbergs dotter i nämnde by hade nemligen bondesönerna O. Jonsson, Olof Olsson och Lars Söderling fattat ett godt behag. Sent sagde qväll begåfvo de sig alla tre till det älskade föremålets bostad. Redan hade de kommit in på gården, der ungmön bodde. Der stodo nu de tre och började en ordvexling, kanske om hvem af dem skulle ha företrädet. Då smiller ett skott. Alla tre uppge ettrop af smärta, alla tre kände sig såradle, den ene