Dagens Nyheter – 18 oktober 1870, sida 2

granskogen, hvarigenom tvenne vägar förde bort till sergeantens åkrar, hvilka mot söder lyste så gröna och vackra genom de der och hvar glesa stammaårne. De båda uthusen lågo så att de bildade hvar sin flygel till månbyggnaden. Bakom denna sträckte sig en helt obetydlig trädgård, hvari det mest anmärkningsvärda var Alphilds prunkande blomstersängar, hvilka den unga flickan skötte med tillhjelp af Palo, som egde rätt goda kunskaper i blomsterskötsel. De tre boningsrummen voro så belägna, att man vid inträdandet från förstugan genast kom in i det största, eller salen, och hade de två andra på hvar sin ända derom; sängkammaren låg till höger om salen mot sjön, midt emot till venster hvardagsrummet och der utanför, på venstra ändan af huset, köket. Allt såg så hemtrefligt ut, och vid åsynenr af den medelålders qvinna, som Vi se vandra af och an, bortfläktando än ett damkorn, än ställande någon möbel tillrätta, förefaller det, som vore hon husets goda engel, och så var äfven förhållandet. Fru Katarina Roth, den tappre fältväbelns maka, var, såsom vi förut erfarit, ett mönster af ordentlighet, och när dertill qvinnans förnämsta dygd, godhet och en brinnande lust att göra allt för sin make, kommer dertill, undrar väl ingen på att detta hem med rätta kunde bära namn af ett litet jordiskt Eden. Men en engel med svärdet stod utanför Edens portar, och han hette krig.