Dagens Nyheter – 17 oktober 1870, sida 2

Alphild på en stol, ställde sig sjelf framför henne och sade, i det han rätade ut sin kraftfulla, ännu af åren oböjda gestalt, ja, en seger, sådan som få. Mamstll Alphild! utropade han och höjde armen, jag har tackat Gud, att de våra ännu veta segra, och vet ni — björneborgarne voro med och deras marsch förde alla, alla till seger, och ryssarne måste fly. Hurra för Finland, hurra för björneborgarne! Under det Palo, talade hade Alphild varit stum. Än blixtrade hennes vackra ögon af hänförelse, men i nästa ögonblick var glädjen försyunnen ur hennes drag, och när gubben slutat, sade hon, fattande hans hand: — Du har inte några enskilda underrättelser från . .. — Jo, vasserra, afbröt Palo, som straxt gissade den unga fickans tankar, sergeant Both och Spof äro, gudskelof, helbregda, de hade slagits som riktiga andar. — Jaså, svarade Alphild, synbarligen missbelåten med det knapphändiga svaret. Än Erik då, fortfor hon, i det en lätt rodnad bredde sig öfver de vackra dragen. -— Erik, jo, vasserra, han är också bra, det hörde jag af Kasken, som var bär i går, och han omtalade äfven en annan sak, som — som ... — Bom, eftersade Alphild liksom utan att tänka derpå. — fom inte är just så nöjsam.