Dagens Nyheter – 17 oktober 1870, sida 1

— Tack, fader Palo, svarade Alphild och sköt först in gubben. Sedan detta var gjordt och hon aftagit hatten samt ordnat de långa ljusgula flätorna, sade hon med en trotsig ton: Hur ofta har jag inte sagt er, fader Palo, att ni inte får kalla mig mamsell, för jag är helt simpelt en fattig soldats dotter. — Hum, hm, mamsell Alphild, envisades Palo och strök sig om skägget, ni vet också hvad jag sagt, att fältväbel Roth har varit min husbonde till dess han — Gud välsigne honom för det — skänkte mig det här torpet, och det passar ju inte . .. — Se så, kommer du nu igen med ditt passande, hotade Alphild, och låtsade blifva smått: ond, hvilket icke tillfyllest lyckades henne, men jag säger dig, att oss emellan passar allt, det skall jag visa dig, gamle envising; och med dessa ord satt den ystra tärnan, utan att Palo kunde hindra det, i hans knä och lutade sitt lilla hufvud mot den gamles ansigte. Se så, brumma nu, om du vågar, fortsatte hon och ryckte gubben i skägget, fram med hvad du har på hjertat. — Ja, Gud välsigne alla tappra finnar och svenskar, började Palo med djup, andäktig stämma, det går framåt för de våra, vet hon, min tös, och i förgår, så — så . — Så, så, eftersade Alphild och såg Palo i ögonen, fortsätt, min far, i förgår, hur var det då — kanske en seger? — — Ja, ja! utbrast gubben med styrka, satte