Dagens Nyheter – 17 oktober 1870, sida 1

tro, det — att få vada genom tre alnars djup snö, ibland långa sträckorna, såsom pappa och farbror och Erik få göra — det är minsann inte skämt — och sen till råga på allt, när de komma till hvilostället, ett tu tre anfallas af de otäcka kosackerna — hu, jag vill inte vara i deras ställe. Men bara pappa, farbror och Erik bli oskadda, så bryr jag mig icke om ryssarne. Vid dessa ord började hon återigen rodden och stötte snart i land en qvarts mil norr det ställe hon utgått ifrån, fastband jullen, tillknöt hattbanden, hvilka lossnat under rodden, och ilade med lätta steg mot en liten keja, som syntes mellan löfverket, ungefär tjugo alnar från stranden. Innan Alphild hann sätta sin fot på dörrtröskeln, öppnades kammardörren och en åldrig gubbe med ett silfverhvitt hår, som flöt i rika lockar kring axlarne, och ett till midjan gående skägg af samma färg, trädde ut. Vid åsynen af den unga flickan, hvars kinder rodden och den snabba gången purprat, spred sig ett gladt leende öfver gubbens fårade drag, och sedan den gamle räckt henne sin hand, sade han: — God dag, mamsell Alphild; det var bra att hon kom, jag har färska nyheter från hären och ämnade mig just om en stund bort till Ruona) för att berätta dem, men nu slipper jag det; stig in, stig in! ) Nämnde ställe är fingeradt. Norr om NåsiRM Kgger i verkligheten ett Ruona, som nämnes Tam. Förf,