Dagens Nyheter – 13 oktober 1870, sida 2

tar, min fru, att den olikhet i ålder som råder oss emellan, är en skiljemur som Vi ej förmå öfverstiga. Som vi lyckligtvis ej känna hvarandras namn och förhållanden, kunna vi utan blygsel skiljas och anse hela saken såsom hade den aldrig passerat. — Icke så, min herre! sade hot allvarligt och bestämdt; jag är ingalunda benägen att släppa er för så godt pris. Ni har förledt mig till detta dåraktiga steg, ett steg, som i era och mina egna ögon icke kan vara annat än komprometterande. Jag har rättighet att fordra, det ni, i denna angelägenhet, som också är min, ej måtte besluta er med lidelsefull brådska, utan efter moget eftertänkande. Jag gifver er betänketid tills i morgon vid denna timma, då jag motser er bestämda förklaring. — Öch om den lyder nekande? — Då skall jag vara nöjd. Ni kommer således? Jag fordrar att ni vid er heder skall lofva mig komma. — Ni har mitt hedersord derpå! utropade jag och skyndade bort, Man kan ej göra sig något begrepp om mitt lynne och min sinnesstämning, då jag åter var under bar himmel. Jag hade velat på samma gång skratta och förarga mig till döds. Hvarför skulle jag icke erkänna att de hundratusen thalerna hade på mig utöfvat en mäkfe sotning? Denna summa öfversteg ju mina största anspråk och djerfvaste fövväntningar,