Dagens Nyheter – 13 oktober 1870, sida 2

— 19 — nu, min herre, stå vi på den -punkt, då vi kunna närmare samtala om saken. Jag -har förmögenhet. Huru högt uppskattar ni er? Men nej, det vore en verkligen elak fråga. Huru mycket tror ni er behöfva för att grundlägga er lycka? ij Å Jag kan icke neka, att denna, såsom det föreföll mig, något spotska ton i hög :grad förtretade mig. Blodet rusade till mitt hjerta; jag reste mig, teg min hatt och sade mycket allvarligt: — Min fröken, det vore kanske bättre, om vi slutade samtalet. Allt det, som ni hitintills sagt, ljuder underligt och behagar mig icke. Jag är fullkomligt oviss om ni drifver gick med mig eller talar allvarsamt. Vore det förra fallet, så har ni högeligen misstagit er om mig. Mitt steg, jag medger det, föranleddes af en -hård nödvändighet, -men är icke destomindre ärligt och allvarligt menadt. Misskännes min afsigt — så intet ord-vis dare — och jag går. — Nej, stanna, jag ber er derom, svarade hon lifligt och drog mig-sakta till stolen. Vi hafva ju ännu icke kommit till hufvudsaken. Ni talade om en hård nödvändighet. Helt säkert är det svårt för en ung, uppåtsträfvande och förhoppningsfull man som ni att sucka under den träldom, som bekymmer för det dagliga: uppehället bereda. Jag eger, som sagdt är, den nödiga trollstafyen, för att på