Dagens Nyheter – 12 oktober 1870, sida 1

kastade en sista, pröfvyande blick deri. De ringa, ej gerna kögt omtalade spår, hvilka eftervårens köld och stormar qvarlemnat på mitt ansigte, försvunno helt och hållet under min skickliga hand, och jag kunde med någon tillförsigt uppträda gentemot en dam, hvilken, som jag nu med bestämdhet sade mig, endast påtagit masken derför, att hon ej skulle med ens genom sin skönhets gudomliga glans kasta mig, arme dödlige, till marken. Några minuter straxt efter klockan 10 stod jag med krökt finger framför den ödesdigra dörren nummer 3, inom hvilken jag antingen skulle blifva lycklig eller också göra mig outsägligt löjlig. Ett lågt stig in svarade på mitt tysta knackande, och jag öppnade den förtrollande dörren. Hvad såg jag? Jo, ett rikt, elegant inredt rum, obestridligen ett af hotellets bästa och ståtligaste. Detta var ett godt förebud. Från fönstret kom en qvinlig gestalt mig till mötes. Endast storleken, men ingenting annat förmådde jag urskilja. Ansigtet var betäckt med en sammetsmask, hufvudet med en slöja; från skuldrorna nedföll en vid, veckad sidenkappa, som gjorde det omöjligt att bedöma hennes växt. Ehuru jag har en i dylikt afseende mycket öfvad blick, kunde jag ej göra de ringaste slutsatser, vare sig rörande hennes ålder eller utseende. Dessutom fattades mig tid till iakttagelser. VSituationen kräfde att jag begynte tala så fort som möj