Dagens Nyheter – 11 oktober 1870, sida 3

Svenska konsturmakare. Att i Strasbourg finnes -en praktfull domkyrka och i den, bland annat, ett ytterst konstrikt ur, det torde något hvar känna fill, och nyligen meddelade vi en beskrifning öfver detta ur; deremot torde det vara mindre kändt, att der förot fanns ett konstur, förfärdigadt af en svensk. Under Sten Sture d. ä:s regering lefde nemligen här i Sverige en man, vid namna Petrus Dasypodius, som var munk i Wadstena och tillika professor i Upsala, och hvilken, efter att ha fullbordat ett konstur för Upsala domkyrkas räkning, kallades till Strasbourg för samma ändamål. Det af honom tillverkade uret fortfor att begagnas till år 1789. Dasypodius tillverkade ock ettkonstur eller, såsom det kallades, ett astronomiskt horologium, för Upsala domkyrka. Detsamma kostade 250 mark, hängde i kyrkan bakom stora altartaflan och utvisade både dagar och timmar, månens afoch tilltagande samt alla planeternas gång året igenom. Färdigt i .erkebiskop Ulfsons tid, råkade det sedermera i olag, och ingen kunde åter ställa det iordning förrän det namnkunniga mekaniska snillet Polhem åtog sig och äfven lyckades med detta svåra värf. EiDenne berömde man, som hufvudsakligen bildat sig sjelf, försökte sig redan tidigt med urmakeri. Då han ännu var simpel arbetare vid Wansta herrgård, förfärdigade han åt en prestman vid namn Lars Welt ett väggur, som slog hela, halfva och fjerdedels timmar, visade dag och datum samt ny och nedan. För detta ur begärde Polhem ingen ersättning i penningar utan endast att W. skulle lära honom latin. Hans studier gingo raskt undan, han kom till Upsala universitet, och tillvann sig der professor Spoles tillgifvenhet, efter det han satt i gång ett par astronomiska ur. Det förenämnda konsturet i domkyrkan hade vid denna tid — det var mot slutet af 1600-talet — varit i olag i öfver hundra år, och ingen urmakare hade tilltrott sig att lägga hand dervid för dess iståndsättande. Det var också ingen lätt sak. En stor del af uret hade aldrig varit färdigt, och åtskilligt var så illa anlagdt, att väsentliga förändringar måste företagas dermed. På två års tid lagade och omarbetade P. det märkvärdiga uret. Det hade förut gått med oro och måst uppdragas en gång om dagen, men P. satte en pendel i stället och inrättade det så, att det gick sex veckor efter hvarje uppdragning. Visarne till de afdelningar af uret, som ej varit färdiga, voro beräknade att vridas omkring af den person som ställde klockan, somliga dagligen och andra på vissa tider; men P. hittade på att förbinda dem så med hufvudverket, att ingen behöfde hjelp af menniskohänder. Detta mästerstycke, som väckte allmän beundran, förstördes vid 1702 års brand, som äfven ödelade domkyrkans torn. — Polhem förfärdigade äfven konstur utomlands, Ew franskt soidachantäg. När tåget är i gång, ser det ut, som om det vore alldeles betäckt med båa rockar och röda benkläder. Ena stor del af soldaterna åka i boskapsvagnar; midt i dem äro gevären uppställda i pyramid och renslarne uppstaplade på hvarandra, och rundtomkring gör sig folket så beqvämt som möjligt. Några sitta på kanten af vagnen och läta benen hänga ned mot hjulen; andra sträcka sig makligt på ryggen, och åter andra sitta på huk omkring gevären, liksom om de sutto vid en bivuakeld och soppkitteln kokade. Äfven om de åka i passagerarevagnar, föredraga de likväl synbarligen att sitta utanpå. Man ser ständigt 3-4 man sträcka sig utom hvarje fönster: många sitta på fotstegen och några äro till och med på vagnstaket — ett temligen farligt experiment, isynnerhet om det finnes broar eller viadukter öfver banan. Men dessa äro likväl ganska sällsynta i Frankrike, och de stora soldattågen köra i allmänhet mycket långsamt, så att faran icke är så stor, som man skulle tro. De som sitta uppe på taket tyckas dessutom. vara marinsoldater, och sjömän kunna ju haka sig fast hvar som helst. Kommer tåget till en station, der det skall stanna ett ögonblick, förändras plötsligt scenon. Dedlesta springa ögonblickligen ut ur vagnarne och störta, så snabbt de röda bennen kunna bära dem, bort till närmaste värdshus eller butik för att köpa vin, bröd, korf, cigarrer -m. m; Under stormningen af dessa lokaler utveckla soldaterna en betydiig elan. När tåget åter är färdigt att afgå, ljuder en hornsignal. Genast ser man dem storma tillbaka till tåget; Likväl finnes det alltid några som komma efter, hvilka icke straxt ha kunnat få hvad.de ville, och tåget kör derför ett stycke ganska långsamt, så att de kunua nå det, De främsta af dem, springa raskt upp på de-främsta vagnarne. Som de -löpa förbi, man för man, med mössan på nacken, rocken uppknäppt; en flaska vin i den ena handen och ett stycke bröd i den andra, blir deras lopp allt hastigare och hastigare, tåget börjar taga fart, och den sista soldaten lyckas endast genom ett utomordentligt. sartomortalsprång uppnå den sista vagnen och svinga sig upp på densamma just som tåget försvinner ur synkretsen. alertigen af Koburg och Jernkorset. Den bekante hjelten från Langensalza, skådespelaren, skalden, kompositören och koburgskal rikets fader, har fått Jernkorset. Icke här han fått det för någon hjeltebragd, ty han har alltid hållit sig på behörigt afstånd från bataljfälten, utan han har erhållit det som belöning för någonting annat.