Dagens Nyheter – 11 oktober 1870, sida 2

kert äfven Lovisa. Allt detta skulle först blifva förklaradt och utredt den följande dagen. Just vid den tid, då jag riktigt satt fördjupad i kärlek, liksom en fågel i sitt bo, men ej så tälmedig och fredlig som denne, kom ett bref från min fru moster i Berlin med det mest underliga tillbud i verlden. Dex goda damen ville bortgifta mig. Hon hade, skref hon, ett fosterbarn, en fuaderoch moderlös flicka, som var en perla, en prydnad för sitt kön; hon hyste ingen innerligare önskan än att se denna sin älskling lycklig och hade härvid länge tänkt på mig, hvars lycka icke mindre låge henne om hjertat. Visade jag mig denna fosterdotter värdig d. v. s. om jag studerade flitigt, bestode mina examina och erhölle en tjenstebefuattning, om också obetydlig, då skulle vi sannolikt blifva ett lyckligt par; kon lofvade dessutom att betrakta det goda barnet som sin egen dotter. De sista orden voro understrukna och föllo min far särdeles i ögonen. Tag mot anbudet, sade hån; hon är en paradisfågelt. Jag antager det icke, svarade jag med både hjerta och mun, behandlande saken på mitt sätt, lättsinnigt. Huru skulle jag också, då Lovisas minne upptog hela min själ, kunna utan motvilja och fasa tänka på en förlofning med den faderoch moderlösa, med fosterbarnet. Den alltför goda mostern fick af min far ett beklagande, af mig ett temligen gladt och humoristiskt afsägelsebref, som upp