Dagens Nyheter – 11 oktober 1870, sida 2

retade henne till det yttersta mot mig, hvilket jag i sjelfva verket också hade förtjent. Sedermera egde icke någon vidare gemenskap rum mellån oss och henne, och genom en vän i Berlin, som känner henne, vet jag, att hon alltjömt hyser samma sinnelag mot mig. Kanske hafva mina lättsinniga upptåg, hvarom hon troligen hört en god del, bidragit dertill. Skulle min stolthet också tillåta mig att söka nåd hos henne, måste jag befara att, såsom jag förtjenat, blifva på ett föråktfullt sätt tillbakavisad, en fara för hvilken jag dock ej vill utsätta mig. Jag måste således tänka på något annat. En skeppsbruten, som jag nu är, griper efter ett halmstrå. Jag tänker ej mera på att få egå Lovisa. Alla bemödanden att återfinna henne voro förgäfves. Liksom en älskad, dyrkad helgonbild, smyckad med minnets herrligaste blommor, Tigger hon innesluten i mitt hjertas innersta. TI grunden är det mig fullkomligt detsamma, om jag gifter mig eller icke och med hvem jag gifter mig. Men jäg kan ej vara likgiltig för de störmar och vågor, som hafva satt min lefnadsbåt på grund och lösslitit den ena plankan efter den andra. En qvingna kände vara den bjelke, som skulle bära mig till den räddande stranden. Jag vill försöka det: Dagligen läser man i tidmingarne om giftermålsanbud, hvari blyga ynglingar och hedervärda enklingar af Sprist på fruntimmorsbekantskapert eller i