Dagens Nyheter – 11 oktober 1870, sida 1

Från Italien. Pius IX har sändt Victor Emanuel följande svar på det bref, hvari konungen i ytterst ödmjuka ordalag underrättade, att han såg sig nödsakad att draga den heliga staden undan hans påfliga helighet: Eders majestät! Grefve Ponza di San Martino har till mig öfverlemnat ett bref, som det behagat eders majestät att tillskrifva mig; men det är icke värdigt en kär son, som gör sig min af.att bekänna sig till den katolska tron och sätter sin ära i kunglig lojalitet. Jag skall icke närmare ingå på sjelfva brefvet, för att icke upprifva den sorg, som läsnirgen deraf vållat mig. Jag välsignar Gud, som tillåtit eders majestät att uppfylla den sista afdelningen af mitt lif med oändlig bitterhet. Jag kan för öfrigt icke ingå på de anmödanden, som ni uttalat i edert bref, eller sluta mig till de: grundsatser, som det innehåller. Jag åkallar ånyo Gud och jag öfverlemnar i hans händer min sak, som är helt och hållet hans. Jag beder honom att förunna eders majestät nåd i rikb mått, att bevara eder för hvarje fara och låta eder blifva delaktig af den barmhertighet, som är eder nödig. Vatikanen den 11 september 1870... Pius den 9:de, påfve. Ett folkmöte i Colosseum. I Rom har, såsom man vet genom telegrafen, de första dagarne efter befrielsen något vacklande förekommit mellan radikala och moderata sträfvanden, och det kunde lätt ha gått på tok, om icke general Cadorna i sista ögonblicket hade bemannat sig och på egen hand tillsatt ett municipalråd, som skulle fungera till dess folkomröstningen försiggått. Under denna rörelse hölls den 29 september ett stort folkmöte i Colosseum, och beskrifningarne öfver denna demonstration i Flaviernas gamla amfiteater, som nu så länge har varit en öde, martyrerna helgad ruin, låta högst egendomliga. Det var säkert öfver 10,000 personer närvarande, många af dem till och med qvinnor och barn, men denna folkmassa fyllde blott till en ringa del de ofantliga bänkraderna och den väldiga circus. Triumviren Montechi från 1849 förde ordet, den berömde juveleraren och guldsmeden Castellani satt på hans högra, hertigen af Lanto, furste af Monte Feltro, på hans venstra sida. Medlemmar i en municipal junta och folket togo mycket liflig del i förhandlingarne. En ung journalist och republikanare Luciani höll ett långt tal, men då han förlorade sig i det gamla Roms minnen, Flaviernas tyranni och fädernas skuggor, kallade åhörarne honom tillbaka till nutiden genom allehanda tillrop, hvaribland man också hörde: le ombre verramo dopo! (skuggorna kunna komma sedan). Dä. talaren,