skar hela vägen till Styres. Sistnämnda stad har lidit mycket af de franska bomberna. Ett privattelegram från Rouen till Neue freie Presse meddelar: Den 29 september vid middagstiden tillkännagaf regeringen i Paris, att Strasbourg hade kapitulerat. Det herrskade en djup rörelse. Regeringen samlades kl. 5 till ett möte, som varade till kl. 10. Jules Favre lär ha förordat öppnandet af nya fredsunderhandlingar med Preussen. Om de öfriga regeringsmedlemmarnes beslut vet man ännu ingenting närmare. Provincial-Correspondenz för i onsdags gifver först en resumå öfver krigsoperationerma och yttrar sig derefter sålunda: Efter Strasbourgs intagande skola de trupper, som dertill blifvit använda, samt den vid Freiburg sammandragna reservydivisionen ockupera öfra Elsass tillika med Mihlhouse och Colmar samt innesluta eller taga Belfort, Schlettstadt ockiNeu Breisach. Sedan trupperna bafva verkställt detta, hvartill troligen ej lång tid skall åtgå, skola de kunna framtränga längre i det inre af Frankrike. Hitintills hafva tyska trupperna under sin framryckning mot Loire, mot öster och mot vester icke funnit, att nya och större stridskrafter hafva blifvit samlade i Frankrike, så att det blifver allt mera osannolikt, att det skalllycka Fraukrike bilda två nya armåer. Om få dagar skall den 3 sv. mil långa jernvägen från Pont-å-Mousson till Remiliy, som förbi Metz leder till Paris-banan, öppvas. Tre tusen grufarbetare från kolgrufvorna vid Saarbräcken, hvilka i följd af kriget voro lediga, hade under ledning af chefen för de preussiska statsbanorna Weishaupt länge dag och natt varit sysselsatte med arbetet, som har varit mycket besvärligt på grund af den ogynnsamma terrängen. Till och med under fredliga förhållanden skulle denna bansträckning ha stor betydelse, i det att vägen från Bingen till Paris derigenom förkortas 3 mil. Strasbourgs tilistånd vid kapitulationen beskrifves sålunda: Från torg till torg, från gata till gata, på vallarne och från port till port fortsatte jag min vandring. Hvad jag kunde iakttaga rörande de anställda förödelserna är följande: Steinstrasser-förstaden och Weissenthurm-gatan (faubourg national) äro blott ruinhögar eller kala ruiner; Broglien är. illa tilltygad: teatern, prefekturen, kommendantshuset, klubben (maison Scheidegger) äro förstörda; den nya protestantiska kyrkan med annexer är uppbrunnen — nästan det sorgligaste af allt, ty här fanns också det dyrbara biblioteket med sina talrika uniker; många hus vid Minster-platsen och vid andra gator och stadsdelar äro illa medfarna. Kunde och ville man atse från ofvannämnda saker, skulle förstörelsen, trots det alla gator uppfyllande gruset och de kriogspridda massorna af ruiner, blandade med bombspillror och qvarlefvor efter branden, framstå mindre svår än man torde ha föreställt sig. Hur förfårlig emellertid invånarnes belägenhet var, trotsar all beskrifning. Svårligen hade någon familj kunnat qvarblifva i sina vanliga boningsrum, och lycklig den, som hade ett hvalf, en bod med fasta murar eller någon annan lokal, som räddade honom från att behöfva taga sin tillflykt till källaren. Jag träffade en familj, som skattade sig oändligt lycklig derför att den funnit en fristad i ett hvalf, som gränsade intill en boklåda; rundt omkring väggarna stodo bokhyllor med tyska och franska verk, på golfvet lågo madrasser, framför hvilka små, små bord voro improviserade. I förstugan var köket. Men hur gick det väl med de fattiga och de från sina nedbrända små hus i förstäderna fördrifna familjerna! Der, längs kanalen och nödtorftigt skyddad af strandmuren, är en oöfverskådlig rad af brädskjul uppslagen. Der ha tusentals lefvat sedan veckor tillbaka — ja, lefvat, men frusit och hungrat. Det är ett förfärligt elände; man vågar icke tänka derpå. Fästningsverkens förstöring koncentrerade sig naturligtvis mot citadellet och de angripna delarne af stadsmuren i närheten af Kronenburgeroch Stein-porten,. Men så är den här så mycket grundligare. Det är nästan hemskt att se, hur allt som der fanns är förstördt, krossadt, gjordt oigenkänligt, upp och nedvändt; fästningsoch portverken likna mera såll än något annat, vallarna åt stadssidan äro på sina ställen ej annat än en ofantlig grushög. Från Stein-porten åt venster till kan man tydligen urskilja breschen, eller rättare brescherna. Här har ett godt stycke arbete blifvit utfördt! I ett annat, senare bref af den 30 september heter det: I förrgår middag beställde jag