Dagens Nyheter – 7 oktober 1870, sida 2

— Jag har älskat dig för mycket, ser du, Juliette. Den dag då, jag fann mig icke längre ha några pengar att gifva dig, för att tillfredsställa dina nycker, tappade jag hufvudet. För att skaffa mig pengar, har jag . . . har jag begått ett brott, förstår du? Man förföljer mig, jag flyr; vill du dela flyktens vedermödor med mig? Häpnaden förstorade Juliettes ögon; hon tviflade på hans ord. — Ett brott, du! började hon. — Ja, jag. Vill du veta hvad jag. har gjort? Jag har dödat, jag har mördat! Det skedde för din skull. Säkerligen var advokaten öfvertygad om att Juliette vid denna bekännelse skulle erfara den djupaste afsky för hönom. Han yäntade att få bevittna denna rädsla som en mördares närhet vanligen ingifver. Han tänkte att hon genast skulle springa sin väg, för att komma så långt från honom som möjligt. Äfvenledes ansåg han ej osannolikt att hon skulle få en nerv-attack, att hon skulle af alla krafter ropa på hjelp. Han misstog sig. Hastigt kastade sig Juliette i hans famn, hon slingrade sina armar om hans hals, hon tryckte honom till sitt bröst med en sådan häftighet att han kände sig nära att qväfvas, . Aldrig hade hon förr omfamnat honom så. — Ja, jag älskar dig, sade hon, ja! Du har blifvit en brottsling för min skull, du! Detta