Dagens Nyheter – 5 oktober 1870, sida 2

— d01 — eldstaden upphängda ättartaflan. Han nalkades densamma och läste Det var en sida, och en af de vackraste, ryckt ur den franska adelns guldbok: Alla namn som ega ett rum i vår Historia återfunnos der. Medlemmarne af ätter Commarin hade ingått äktenskapsförbindelser med döttrar till alla landets ädlaste familjer. Två af dem hade till och med vVärit gifta med priusessor. Advokatens bröst svällde af högmod, hans tinningar slogo hastigare, han upplyftade hufvudet, i det han sjelfbelåtet mumladeö: i — Vicomte de Commarin! Dörren öppnades, han vände sig om, grefven inträdde. Noöl bugade sig vördnadsfullt! Men han försteaades af den blick, full af hat, vrede och förakt, som hans far fästäåde på hönom. En rysning genomlopp hans ådror, hans tänder skallrade, han kände sig förlorad. — Eländige! röt gubben. Och fruktande för sitt eget häftiga lynne, kastade den gamle ädlingen sin käpp i ett hörn: Han ville icke slå sin son, han ansåg honom ovärdig vatt bli slagen af hans händ. Härefter uppstod mellan dem en dyster tystnad, som syntes båda sekellång. De reflekterade; en Hel volym skulle erfordras för att hvad de tänkte under ett par ögonoh: