Dagens Nyheter – 4 oktober 1870, sida 1

buteljen, var det redan slut med honom, och sedan blef han alltmera obehaglig ech så yr i hufvudet, att han icke alls hade reda på sina saker. Också mistade han åtskilligt: öfverrock, paraply, portmonnä, cigarrfodral... Fader Tabaret hade icke styrka till att höra mera. Han sprang upp från stolen, beteende Big som en ursinnig galning. — Den eländige! ropade han. Den nedrige bofven! . . . Ah! det är han? Men lyckligtvis skall jag snart ha honom fast. Och han flydde; lemnande Juliette i högsta grad förskräckt. Den unga qgvinnan ropade sin kammarjungfru. — Min flicka, sade hon, jag har låtit narra mig på något förskräckligt sätt. Bestämdt har jag förorsakat en stor olycka, jag anar det, jag känner det. Denne gamle skälm är icke en vän till Noöl, han har kommit för att locka ur mig något som han ville veta, och han har lyckats. Utan att ana det, har jag förrådt Noöl. Hvad är det väl jag sagt? Förgäfves söker jag i mitt minne; jag finner intet; men det kommer på ett ut. Jag skall underrätta honom om hyad som händt. Jag skall skrifva några rader till honom. Spring du efter ett stadsbud. Då gubben Tabaret väl hunnit taga plats i hyrvagnen, lät han köra sig, så fort hästen förmådde springa, till polisens hufyudkontor. Noöl mördare! Hans hat var utan gränser, likasom förr hans vänskap och tillit.