Dagens Nyheter – 29 september 1870, sida 3

Är kanske här en officersklubb? — Hvad rör det er? var svaret. Emedan, om så ej är fallet, jag ämnar stanna qvar så länge mig lyster, svarade trainsoldaten. Officern såg förbluffad ut och röt ännu en gång: Packa er ut! Två andra officerare rusade ursinniga upp. I arrest med lymlarne! ropade den ene. Hvad är det för ena fähundar? skrek den andre. Korporalen, som talat, förmådde knappt lugna sin kamrat och svarade med af vrede darrande stämma: Jag är baron von L., riddargodsegare. När jag lagt af denna rock, som jag med heder bär, skolen I, mine herrar, ej vägra mig den upprättelse, som denna. rock för ögonblicket förbjuder mig att fordra. — Jag är bankiren S. från K., jag hoppas att efter kriget I, mine herrar, ej heller skolen vägra mig den upprättelse, som min vän fordrat? yttrade den andre trainsoldaten. Officerarne voro flata. I ären adelsmän, menade den ene, det kunde vi inte veta. — Det förändrar saken, hvarför han I inte presenterat er? — Här får jag lemna några visitkort, sade baronen i train-uniform; jag hoppas att genom erhållandet af edra detta intermezzo skall slutas såsom det anstår preussiska kavalleriofficerare. Korten utbyttes. Nu var det slut med saken och trainsoldaterna kuode i fred få dricka sin champagne. Hundens natur. En landtman sågs häromdagen i Brässel med knytnäfslag och sparkar traktera en hund som var spänd för en ki med grönsaker, men vägrade draga den, förmodligen af trötthet. En förbigående herre rördes och retades vid åsynen af misshandlingen. Han gick till landtmannen och gaf honom en duktig knuff. Hvilken öfverraskning! Hunden flög genast på honom och bet honom i vaden. Han lärde sig att en annan gång vara neutral, när en hund misshandlas af sin herre. Sens moral för menniskor i allmänhet: hunden är till sin natur mycket lik — folken