i ett krig, som vi sjelfva på ett orättvist sätt framkallat, utan genom att ingå ett förbund med Tyskland och England, hvars ändamål skall vara att leda verlden in på den frisinnade civilisationens väg. Det ankommer på Tyskland hvilkendera politiken Frankrike skall föra, och på samma gång beror således äfven civilisationens framtid af Tyskland. Era oresonliga germanister påstå att Elsass är ett tyskt land, som orättvist blifvit lösryckt från det tyska kejsardömet. Jag vill anmärka att, om man börjar resonnera så angående hvarje litet landområdes etnografiska förhål landen, öppnar man porten för ändlösa krig. Vackra provinser, i hvilka franska språket talas, höra icke till Frankrike, och detta är mycket fördelaktigt för Frankrike sjelf. Slaviska länder utgöra delar af den preussiska statskroppen. Dessa anomalier gagna mycket civilisationen. — Elsass förening med Frankrike t. ex. är en af de omständigheter som mest bidragit till den germaniska propagandan, det är genom Elsass de tyska idgerna och sederna vanligen framtränga till oss. Det är obestridligt att, om man läte den elsassiska befolkningen atgöra frågan, skulle en ofantlig majoritet uttala sig för en fortfarande förening med Frankrike. Är det Tyskland värdigt att genom våld fästa vid sig en rebellisk, uppretad provins, blifven oförsonlig, i synnerhet efter Strasbourgs förstöring? Själen intages verkligen ibland af häpnad öfver edra statsmäns djerfhet. Konungen af Preussen synes stå i begrepp att åtaga sig det svåra värfvet att lösa den franska frågan, att gifva och i följd häraf äfven garantera Frankrike en regering. Kan man väl med gladt sinne skaffa sig en sådan börda på halsen? Ser man då icke att följden af denna politik blefve en nödvändighet att allt framgent hålla en armå af 3 å 400,000 man i Frankrike? Tyskland vill således rivalisera med det sextonde århundradets Spanien? Och dess stora och höga andliga kultur, kuru komme det att gå med den på detta vis? Må Tyskland akta sig att man icke en dag, då man skall angifva den germaniska stammens ärofullaste år, föredrager framför dess militärväldes period, måhända utmärkt genom försämring i intellektuelt oeh sedligt afseende, de första åren af vårt sekel, då landet, besegradt, till det yttre förödmjukadt, lät verlden skåda den högsta uppenbarelse af förnuftet, som dittills förekommit inom menskligheten. Man förvånar sig öfver att några af våra bästa hufvuden icke inse detta och framför allt att de lägga sig mot en intervention af Europa i dessa frågor. Freden kan icke, efter hvad det synes, blifva afslutad direkt mellan Frankrike och Tyskland, den måste blifva ett verk af Europa, som har ogillat kriget och som måste vilja att ingen af den europeiska familjens medlemmar blir försvagad. Ni talar med goda skäl om garantier mot ohelsosamma drömmars återvändande; men hvilken garanti kan vara kraftigare än en sådan af Europa, ånyo gifvande helgd åt de befintliga gränserna och förbjudande hvem det vara må att rubba dessa genom föregående traktater utstakade linier? MHvarje annan lösning skall lemna dörren öppen för ändlösa hämndförsök. Må Europa göra detta, och det skall hafva utsätt fröet till den mest fruktbringande institution, jag menar fröet till en central-myndighet, ett slags Europas Förenta Staters kongress, som dömer öfver nationerna, förmår göra sig åtlydd af dem och korrigerar nationaliteternas princip genom federationsprincipen. Ända till våra dagar har denna europeiska centralmakt endast yttrat sig i tillfälliga koalitioner mot det folk som eftersträfvade ett allmänt öfvervälde; detwore väl om ett slags permanent koalition kunde komma till stånd, med uppgift att skydda de stora gemensamma intressena, som, när allt kommer omkring, just äro förnuftets och civilisationens intressen. Den europeiska federationsprincipen kan såJunda erbjuda en bemedlingsbasis, sådan som kyrkan erbjöd medeltiden. Man är ibland frestad ait tillägga de demokratiska tendenserna och de sociala problemen, som i våra dagar blifva allt vigtigare, enahanda betydelse. Den rörelse som genomgår samtidens historia är ett visst balanserande mellan de patriotiska frågorna å ena sidan och de demokratiska och sociala å den andra. Dessa sednare frågor ha en berättigad sida och skola måhända i ett afseende blifva den starka grundvalen för en framtida fred. Det är säkert alt det demokratiska partiet, oaktadt sina villfarclser, sysselsätter sig med problemer, hvilkas lösning är vigtigare än de fosterländska angelägenheterna; de ifrigaste af detta parti räcka hvarandra handen öfver alla nationalitets-skrankor och förklara sig vara fullkomligt likgiltiga för dessa heders-frågor, som framför alla andra röra adeln och militären djupt. De tusentals arma menniskor som nu döda hvarandra af en orsak, som de endast till hälften inse, hata hvarandra icke; de ha gemensamma behofver och intressen. Att de en dag skola komma öfverens och räcka hvarandra handen mot sina anförares vilja, det är tvifvelsutan en dröm; dock kan man väl förutse att den preussiska politiken, om den förblifver lika hänsynslös, skall på mer än ett sätt bana väg för id6er, som den nu icke anar. Det ser ut som skulle detta raseri bland ett litet antal menniskor, återstoden af en gammal aristokrati, svårligen kunna i en framtid för