Ernest Bönan om kriget mellan Frankrike och Tyskland. (Forts. fr. föreg. nummer.) Naturligtvis, min käre herre, ha härvarande upplysta liberala närt blott en enda önskan alltsedan krigets utbrott, den att snart se ett slut på hvad som aldrig bort börja. Frankriko har haft tusen gånger orätt uti att vilja lägga hinder i vägen för Tysklands inre rörelser, men Tyskland skulle begå ett icke mindre fel genom att vilja kränka Frankrikes integritet. Om man har till ändamål att omintetgöra Frankrike, så är ingen plan bättre uppgjord än denna: stympadt skulle Frankrike råka i konvulsioner och omkomma. De hvilka tänka, såsom några af era landsmän, att Frankrike bör undanträngas ur de fria folkens krets äro konseqventa, då de fordra dess styckning. De inse mer än väl att denna styckning skulle medföra dess undergång; men de som, i likhet med er, tro att Frankrike är nödvändigt för verldsharmonien böra noga betänka följderna af en territoriel inskränkning. Jag kan här yttra mig med en viss opartiskhet. Jag har under hela mitt lif bemödat mig att vara en god patriot, såsom en hederlig man bör vara, men att på samma gång akta mig för den öfverdrifna patriotismen, hvilken ofta leder till villfarelger. Såsom filosof är jag för öfrigt idealist; hvar jag ser det goda, det sköna, det sanna, der är mitt fosterland. Det är med afseende på idealets sanna, eviga intressen jag skulle bli tröstlös, om Frankrike icke längre existerade. Frankrike är nödvändigt såsom en protest mot pedanteriet, dogmatismen och den trångbröstade rigorismen. Ni som så väl förstått Voltaire bör förstå detta. Uetta lättsinne som man förebrår oss är i botten allvarligt och hederligt. Det är att betara att, om vår sinnesart med sina förtjenster och fel försvunne, skulle det menskliga samvetet säkert lida deraf. Omvexling är af nöden, och den menniska, som med sann pietet söker verka i öfverensstämmelse med gudomlighetens afsigter, har till sin första pligt att fördraga, att respektera äfven de organer för mensklighetens andliga lif, som äro med henne minst samslägtade och för hvilka hon hyser de minsta sympatierna. Er framstående Mommsen har i ott bref, som bedröfvat oss, för några dagar sedan jemfört vår litteratur med Seinens gyttjiga vatten och sökt skydda verlden deremot såsom mot ett gift. Huru? Denne stränge lärde känner då våra skämttidningar och vår fars-dramatik! sad om, att det ännu finnes bakom den ömkliga charlatan-litteraturen, som hos oss såsom öfverallt röner framgång bland det lägre folket, ett mycket utmärkt Frankrike, helt olika sjuttonde och adertonde århundradenas Frankrike, fastän af samma ras, i början en inskränkt krets) af högt bildade och allvarsamma män, sedan ett utsökt, förtjusande och på samma gång allvarligt samfund, finkänsligt, fördragsamt, älskvärdt, vetande allt utan att ha blifvit upplyst om något, anande genom en instinkt all filosofis yttersta resultat. Man bör akta sig att förkrossa detta. Frankrike, ett lånd af mycket olikartade beståndsdelar, har den egenheten att vissa tyska plantor der trifvas och tillväxa bättre än på deras födelsejord; man skulle kunna visa detta genom exempel ur vår litteraturhistoria från tolfte århundradet, genom den tidens visor, den skolastiska filosofien, den götiska arkitekturen. Ni synes tro att spridningen af de sunda tyska id6erna skulle underlättas genom vissa radikala medel; ni bedrager er. Denna propaganda skulle just genom användandet af sådana medel tvärt afstanna; landev skulle med ursinnig hastighet försjunka i sin nationela slentrianmässighet och i de fel som äro det egna. Så mycket värre för detsamma! säga era fantaster, Så mycket värro för mensk