Dagens Nyheter – 24 september 1870, sida 2

Ännu i dag, när rättvisan tvekar, måste hon, likasom för tjugu år sedan, göra en enorm förlust af tid och penningar, innan hon kan erhålla de minsta upplysningar. På fredagen hade man skrifvit, för att få officiella underrättelser af vederbörande i Claudines hemort angående hennes lefnadsförhållanden ; det var nu måndag, och ännu hade intet svar anländt. Likväl har man fotografien, man har den elektriska telegrafen, mandisponerar öfyer tusen i fordna dagar okända kommunikationsmedel, och man begagnar dem icke. — Hela verlden, återtog domaren, har trott kenne vara enka. Hon påstod detäfven sjelf. — Ja, se hon sökte på det viset en smula ursäkta sitt uppförande. Dessutom var det likasom öfverenskommet oss emellan. Jag hade sagt henne att jag icke ville veta af henne längre. — Ahl! ... ni har väl hört att hon är död, att hon fallit offer för ett ohyggligt brott? — Herr polismästaren, som sökt upp mig och fört mig hit, berättade att så skett, svarade sjömannen, hvilkens panna härvid rynkades. Den olyckliga förtjenade kanske detta straff, tillade han med dof stämma. j — Huru, ni anklagar henne, ni, hennes man? — Jag har dertill blott alltför stora skäl, min herre, Ack! min salig far i verlden,