Dagens Nyheter – 24 september 1870, sida 2

— 020 — ningar för att dölja sin oro. Nu erfor han en känsla af obeskriflig tillfredsställelse likasom en man den der genom en oförmodad :tillfällighet kommit undan en öfyerhängande fara, som han sjelf ansett omöjlig att afvända. Dock svarade han intet. — Fröken dArlange, återtog embetsmannen, har sagt mig hvar ni var på tisdagsaftonen. Albert tvekade ännu. — Jag utlägger icke någon snara för er, tillade herr Daburon; derpå ger jag er mitt hedersord. Hon har sagt mig allt, förstår ni? Först nu beslöt sig Albart för att tala, Hans meddelanden öfverensstimde ti! j unkt och pricka med Claires. Det blef nu omöjlist att tvifla längre. Fröken dArlange kunde icke sjelf vara förd bakom ljuset. Antingen var Albert oskyldig, eller också var hon hans medbrottsling. Men kunde hon väl rimligtvis antugas ha lånat sitt biträde till ett så ohyggligt dåd? Nej; hon stod i detta fall öfver alla misstankar. Hvar skulle man då söka mördaren? Ty sedan rättvisan en gång upptäckt ett brott, ger hon sig icke gerna förrän hon äfven funnit en brottsling. — Ni ser sjelf, min herre, yttrade domaren i sträng ton till Albert, att ni har bedragit mig. Ni riskerade ert eget hufvud och, hvad ännu värre är, ni utsatte mig, ni ut