Dagens Nyheter – 24 september 1870, sida 2

— 526 — Vaktmästaren mäste knuffa honom in i rummet. Denna varg från hafskusten var blyg och försagd. oo Han nälkades långsamt, med denna vaggande gång som man brukar finna hos matroser, ovana vid att röra sig på landbacken. Förmodligen visste han icke i sin förlägenhet, hvar han skulle göra af sina händer, ty han kramade obarmhertigt sin stora filthatt. Herr Daburon tog honom i närmare skärskådande. Några få ögonkast voro emellertid nog för att upplysa honom om hvad det var för en karl han hade framför sig. Man kunde icke taga miste, det var verkligen mannen med det tegelfärgade ansigtet, som det lilla vittnet i la Jonchere beskrifvit. Också var det omöjligt att icke genast se att den okände hörde till de genomhederliga menniskornas antal. Hans blick var öppen, hela hans ansigte förrådde det goda hjertat, den redliga viljan. — Ert namn? frågade ransakningsdomaren, — Marie Pierre Lerouge. — Är ni då beslägtad med Claudinc Lerouge? — Jag är hennes äkta man, min herre. Huru? Offrets man lefde, och polisen lefde i okunnighet derom. Se der hvad herr Daburon tänkte. Hvartill tjena då den menskliga vetenskapens och industriens alla förvånande framsteg?