Dagens Nyheter – 23 september 1870, sida 2

— d10 — henne! Han hade igenkänt denna engels innerliga kärlek. På en misstanke, utan att värdigas göra sig närmare underrättad, utan att höra henne, hade han med det mest kalla förakt vändt henne ryggen. Om han ändå hade beslutit sig för att tala med henne! Han skulle då ha besparat sig dessa förfärliga tvifvel angående Alberts härkomst, som i tjugo år plågat honom. TI stället för att lefva ensam och öfvergifven, skulle han,ha kunnat tillbringa lyckliga dagar. Han kom nu också ihåg grefvinnans död. Äfven hon hade älskat honom, med den påföljd att hon blifvit sänkt i en förtidig graf. Han hade ej förstått hvarken den ena eller den andra af dessa qvinnor; han hade dödat dem båda. Vedergällningens stund var kommen, och han kunde ej säga: Herre, straffet är alltför stortt. Och hvilket straff sedan! Hvilka olyckor under några få dagar! — Ja, stammade han, ja, hon hade förut; sagt mig att så skulle ske. Hvarför lyssnade jag ej till hennes röst? Fru Gerdys bror tyckte synd om denne så hårdt pröfvade gubbe. Han räckte honom handen. — Herr de Commarin, sade han med allvarlig och sorgsen stämma, för längesedan har min syster förlåtit er, om hen ens någonsin