Dagens Nyheter – 23 september 1870, sida 2

stäimmigt söka de äfven göra troligt att brottet icke var öfverlagdt, och att de alldeles icke haft för afsigt att råna Carl Olsson, hvilken de påstå hade varit för dem alldeles obekant; utan skulle, enligt deras uppgifter, katastrofen endast varit en följd af ett tillfälligt i båthuset uppkommet gräl, som fortsattes i sundet och der urartade till slagsmål och knifhuggning i vredesmod. Vid denna ransakning, till hvilken de personer som samtidigt med Carl Olsson och artilleristerna varit 1 båthuset på onsdagsqvällen, ej hunnit inkallas, enär de skola vara boende flera mil ut i skärgården, blefvo inga andra anmärkningsvärda detaljer konstaterade än de, för hvilka vi förut redogjort. Holmberg upplyste endast, på uppmaning att redogöra för hvar han och Jonsson uppehållit gig mellan kl. 9 och 10 på onsdagsqvällen, att de varit inne i en af stadens trädgårdar och stulit frukt. Det skulle ha varit på Jonssons förslag som denna stöld utförts. Vid förut anställd visitation har frukt verkligen påträffats i deras gömmor. I afseende på den i föregående referat omnämnde knifven uppgaf Holmberg, att han visserligen innehaft densamma på qvällen före kl. 9, men att han sedan lemnat den på verkstaden, der Jonsson sedermera i smyg skulle stoppat den i sin ficka. En person, med hvilken Holmberg på qvällen samtalat och för hvilken han uppgifvit att han ämnade sig till ett dansnöje i stadens närhet, hade dervid yttrat: hur kan du våga att gå dit, der du säkert träffar många af befästningsarbetarne? — Det har iogen fara, hade Holmberg då svarat, ty jag har en knif i fickan. — Detta samtal egde rum före kl. 9. Det vid ransakningen upplästa obduktionsprotokollet konstaterade, att Carl Olssons död förorsakats af kvoifbuggen, af hvilka isynnerhet två voro af svår beskaffenhet. Dervid upplystes äfven, att borgmästaren i Waxholm genast på torsdagen genom konungens befällningshafvande reqvirerat provinsialläkaren för obduktions verkställande, men att denne af andra tjensteåligganden varit hindrad att förr än på måndagen inställa sig vid Waxholm. Bland andra åtgärder, som af vederbörande polismyndighet efter första förhöret å fästningen på torsdagen vidtogos för att binda de misstänkta vid brottet om de verkligen voro skyldiga, var äfven den, att Holmberg och Jongson insattes i hvar sitt till hvarandra gränsande arbetsrum, skilda af en så tunn vägg, att arrestanterna mycket väl kunde samtala med hvarandra. Listen lyckades. Under det samtal, som dem emellan uppstod, fälldes yttrauden, isynnerhet angående knifven, hvarigenom de komprometterade sig. Vid det på torsdags morgon hållna polisförhöret berättade äfven besättningen å ångslupen Svanen hvad som i föregående referat finnes anfördt angående Carl Olssons ankomst till ångslupen och besättningens olyckliga föreställning att han var af starka drycker öfverlastad. Slutligen torde bär försena anmärkas, hvad man i afseende å osäkerheten navuotid å Waxholms gator i staden hade sig bekant, äemugen att stadens borgmästare, hr Jacobson, upprepade gånger hemställt till kommendanten å fästningen, att de s. k. nattpermissionerna måtte såvidt möjligt upphöra, och att kommendanten lofvat härom meddela sig med kompanibefälet. Att denna hemställan, åtminstone till tiden för Carl Olssons mord, icke ledt till något resultat, synes af hvad som vid ransakningen i detta mål förekommit. Det är äfven alltför tydligt att ett nekande af mnattpermission icke skulle leda till åsyttadt resultat, så läovge den öfriga disciplinen inom fästningen ej bättre uppehålles än hittills synes ha varit fallet. Ur disciplinär synpunkt måste det af alla befinnas högst anmärkningsvärdt, minst sagdt, att t. ex. roddbåtar få ligga vid fästningen nattetid olåsta, hvarigenom nattliga utflykter i så väsentlig grad underlättas, och att sådana utflykter, äfven af dertill icke berättigade, kunna företagas ander de vakthafvandes ögon, utan att detta af dem förhindras. Vi vilja nu icke tala om, att den ifrågavarande onsdagsaftonen artilleristerna Holmberg och Jonsson, utan permission, och den ena till och med portförbjuden, foro från fästningen i sällskap med två konstaplar, deras förmän. Derför ha dessa sednare utan tvifvel blifvit straffade, äfvensom vakten med hvars goda minne detta skedde. Detta visar tydligt nog, att ordningen bland fästningens garnison icke varit den bästa; slappheten i detta afseende, som alltid har sjeltsvåld till följd, har nu kostat ett menniskolif.