Dagens Nyheter – 22 september 1870, sida 1

Gud, hvad jag lider! Han vet väl att jag är hans mor, men han-låtsas icke tro mig. Herre, det är för mycket! Guy, förlåt mig, o min ende vän! jag har hvarken haft kraft att motstå din vilja eller mod att lyda den. I detta ögonblick öppnades den andra dörren, som ledde till förstugan, och. Noöl inträdde, blek som vanligt, men lugn och kall, Den döende blef honom varse; det var som hade hon träffats af en elektrisk stöt. Hennes kropp begynte skaka förskräckligt, hennes ögon vidgades, håret på hennes hufvud reste sig. Stödjande sig med ena armen mot hufyudgärden, sträckte hon ut den andra, pekade på Noäl och ropade med stark röst: — Mördare! . . . Under en våldsam konvulsion sjönk hon tillbaka i bädden. Man nalkades, hon var död . ..Djup tystnad herrskade i rummet. Sådant är dödens majestät att de starkaste menniskor, de största tviflare, inför detsamma sänka pannan och buga sig till jorden. För ett ögonblick tystna passioner och intressen. Ofrivilligt stämmes vårt sinne till andakt, då i vår närvaro någon medmenniska utandas sin sista suck. För öfrigt voro alla de vid ifrågavarande tillfälle församlade vittnena djupt rörda af den hjertslitande scen som föregått, af denna under dödsqval afgifna bekännelse.