Dagens Nyheter – 22 september 1870, sida 1

— 508 — att hon älskade dig lika högt som jag, Guy. Det var vår kärlek som dödade henne. Hon tystnade, emedan hennes krafter voro uttömda; men ingen af de närvarande tillät sig att yttra ett ord eller göra en rörelse. De lyssnade andäktigt, de väntade med feberaktig spänning. Fröken CArlange hade ej haft styrka att förblifva stående; hon hade fallit på knä och tryckte näsduken mot sin mun, för att qväfva sina snyftvingar. Var icke denna qvinna Alberts mor? Den värdiga barmhertighetssystern var den enda som icke blifvit rörd: hon hade, efter hvad hon sade till sig sjelf, hört alltför många febersjuka yra. I sjelfva verket förhöll det sig så att hon begrep intet af hvad som tilldrog sig omkring henne. ; — Dessa menniskor måste vara galna, tänkte han, eftersom de egna så mycken uppmärksamhet åt hvad en sinnesrubbad pratar. Hon ansåg sig ensam bland alla de tillstädesvarande vara fullt klok. Hon gick derför fram till sängen, i afsigt att breda täcket öfver den sjuka. — Be så, lilla fru, sade hon, lägg er nu ned, annars blir ni kall. — Syster, syster, mumlade på sanrma gång läkared och presten i ogillande ton. — Guds död! utropade den gamle krigaren; låt henne då tala!