Dagens Nyheter – 22 september 1870, sida 1

oo WMV Ack hvad det var gladt och trefligt, detta rum! Från fönstret såg man de höga träden i Tnuilerier-trädgården, öch om vi lutade oss fram aldrig så litet, kunde vi se solen gå ned under brohvalfven. Lyckliga tid!l,. Första gången vi tillsammans företogo on utflykt till landet, en söndag, hade du på morgonen kommit till mig med envacker, klädning, sådan som jag icke förr vågat drömma om, och kängor, så fina att jag tyckte det vara synd att sätta dem på fötterna... Men du hade bedragit mig! ud : CDu var icke en fattig student. En dag, då jag gick bort för att lemna ett färdigt arbete, mötte jag dig, åkande i en präktig vagn, bakpå hvilken stodo två guldsmidda lakejer. Jag kunde knappt tro mina ögon. På qvällen. sade du mig sanningen, att du var en adelsman och omätligt rik. O! min högt älskade! Hvarför tillstod du detta för mig!... Hade hon sitt förnuft, eller yrade hon? Stora tårar banade sig väg utför grefve de Commarins fårade kinder. Läkaren och presten voro rörda; ej underligt, då de såge en gubbe på detta sätt gråta som ett barn. Ännu dagen förut hade grefven trott sitt hjerta vara dödt; och det behöfdes blott deuna qvinnas stämma för att återväcka ungdomens bifliga och starka känslor deri. — Då, fortfor fru Gerdy, måste jag flytta från S:t Michel-gatanDu ville det; jag lydde, oaktadt mina mörka aningar. Du sade mig MODERSKÄRLEKE, 6å.