Dagens Nyheter – 21 september 1870, sida 1

OO Uvv a nn skräckelse intog henne; hon steg upp och nalkades grefven. — Hon är förmodligen derinne? frågade hr de Commarin. — Ja, min herre, svarade med sträf röst den gamle knekten, som äfven närmat sig de samtalande. Vid hvarje anxat tillfälle skulle grefven ha märkt den bittra tonen hos denne gubbe och blifvit stött deröfver. Nu såg han icke ens på honom. Han förblef alldeles stum och orörlig. Var icke hon i det bredvidliggande rummet på några få stegs afstånd från honom? Hans tanke öfverfor tiden. Det syntes honom såsom hade han träffat henne sednast i går. — Jag skulle gerna vilja se henne, sade han. — Det är omöjligt, svarade militären. — Och hvarför? stammade grefven. — Låt henne åtminstone dö i fred, hr de Commarin, yttrade officeren. Grefven tog ett steg tillbaka, såsom hade en hotelse framkastats mot honom. Hans blick mötte den gamle krigarens, och han måste nedslå densamma såsom en brottsling inför sin domare. — För min del finner jag ingenting som hindrar hr grefven att gå in till fru Gerdy, återtog läkaren. Hon skall antagligen icke bli honom varse, och äfven om ... — Åh! det är fullkomligt säkert att hon hädanefter ej kan skilja mellan personer, sade