Dagens Nyheter – 16 september 1870, sida 2

älskas af mig. Ni skickar honom till galererna, jag följer honom dit. Må han störta sig utför afgrundens brant; jag skall icke ett ögonblick t7eka att kasta mig efter honom. Mitt lif tillhör honom; må han förfoga deröfver. Nej, ingenting skall skilja mig från honom, ingenting annat än döden, och om han måste bestiga schavotten, så skall jag dö, jag känner det väl, af samma hugg som afskär hans lifstråd. Herr Daburon hade gömt ansigtet i siua händer; han ville icke att Claire skulle kunna se spåren af hans djupa sinnesrörelse. — Huru oändligt högt hon älskar honom! sade han till sig sjelf. Han hade helt och hållet förgätit den förhandenvarande situationen. Hans själ försjörk i de mörkaste betraktelser. Svartsjukans alla taggar söndersleto honom. Huru outsägligt lycklig skulle han icke känna sig, om han sjelf vore föremål för en dylik oemotståndlig passion! Hvad skulle han icke gifva i utbyte deremet! Han hade, äfven han, en ueg och eldig själ, en brännande törst efter ömhet. Han hade varit väl ansedd, aktad, kanske äfven fruktad, men icke älskad, och han skulle icke heller någonsin blifva det. Var han då ej värdig att ega en qvinnas hjerta? Hvarför få så många män vandra genom lifvet alldeles lottlösa i afsende på kärlek, under det att andra, ej sällan de mest förderfvade, synas vara i besittning af en