Dagens Nyheter – 16 september 1870, sida 2

genombryta den preussiska armån, drog han sig tillbaka till Mezigres. Der var det emellertid omöjligt att stanna, enär staden med största lätthet kunde af fienden intagas. Generalen lät derför sina trupper uppbryta midt i natten och lemnade i all tysthet staden, utan att det märktes af tyskarne. Vid dagningen lät fienden 6 kavallerisqvadroner förfölja divisionen Blanchard, hvilka dock blefvo tappert tillbakaslagna. Afutsända spejare fick Viovoy veta, att en preussisk armåkär lemnat Rethel i afsigt att angripa och afstänga honom från Paris. Han lät derför sina soldater göra en lång omväg och ankom den 5 till Laon, efter att ha marscherat 5 mil om dagen. För att så mycket bättre dölja sin reträtt, hade han förbjudit musiken att spela, och om nätterna blefvo inga lägereldar tända, icke en gång så att några lifsmedel kunde tillredas. Först vid Laon, fingo soldaterna, som ännu saknade kännedom om det nederlag, deras kamrater lidit vid Sådan, veta orsaken till den forcerade marsch och de umbäranden, för hvilka de varit utsatta. Ett folk under vapen. Danska Dagbladets speciele kerrespondent i Frankrike skrifver från Lyon den 6 september, bland annat: Då Ernest Grågoire efter nederlaget vid Reichshofen hade genomrest norra Frankrike, upprepade han oupphörligt för mig: I Paris är iogentiog! Res från Paris! : Vill pi se detta krig, vill ni se Frankrike, måste ni ut i departementena ; der äro demonstrationerna, der äro handlingarne! Nu förstår jag honom. det är något eget i sitt slag, hvartill man är vittne här i det inre af Frankrike. Redan under första dagarne jag var här kände man att här var något nytt att uppfatta, men sedan i söndags, efter republikens proklamerande, har detta nya blifvit något fullkomligt underbart. Man kan, innan man sjelf upplefvat det, icke rätt fatta, hvilket intryck det gör att se en hel befolkning under vapen. Man drar sig nästan för att gå på gatan med käpp, då alla andra ha ett gevär. Man påminnes ovilkorligen om bilderna från den första, stora revolutionen, då man ser dessa skaror af folk, alla i sin hvardagsdrägt, men med geväret på axeln, alla åldrar, alla klasser i samhället representerade; man har här i Lyon måst förbjuda beväpnandet af gossar och halfvuxna. De ställde till oväsen för att få gevär. De exerceras alla tider på dagen och hvarje dag på olika tid, för att lägga så litet band som möjligt på de enskilda bestyrep. Här från hotellet inställer sig ett halft dussin af betje ningen på olika tider vid öfningarne, Man måste beundra dessa menniskor; en uppassares befattning måste vara bland de mest trägna, man kan tänka sig, men den ena kommer till sitt arbete kl. 8 på morgonen, efter två timmars exercis, i det bästa lynne i verlden, och den andra går lika glad till sin exereis kl. 8 på qvällen, efter att sedan kl. 6 på morgonen ha sprungit upp och ned för trapporna. Den: yngsta af våra uppassare är löjtnant, och.han går derför till öfningarne två gånger om dagen. Han beklagar sig skämtande öfver, att hans civila husbonde, källarmästaren, en liten sirlig, fet persedel, lemnar mycket öfrigt att önska i handgreppen, men han säger, att det för öfrigt är förvånande, huru lätt folk ha att lära exercis och hur villiga de äro. Det förgår icke en qvart utan att man hör trummor och trumpeter — uniformen bryr man sig icke så mycket om, men musik måste fransmännen ha — och en eller annan afdelning marscherar förbi, än ett kompani, än ett helt regemente. Den röda fanan bäres i spetsen, röda uppslag och kokarder pryda soldaterna, marseljäsen ljuder från lederna, och dess taktfasta toner lära de unga soldaterna att marschera i god takt; man ser samma syn femtio gånger om dagen, och lika ofta förvånas man öfver detta skådespel, en brokig blandning, män i eleganta pariserhattar och med spånhattar för 10 sous, i oklanderliga hvita västar och med det lilla koketta ordensbandet i knapphålet, på hvilket fransmännen sätta ett så ofantligt värde, eller i trasiga blusar och kläder af obestämbar färg, men alla med en liflighet, en säkerhet i deras så ovanliga och nya militäriska uppträdande, som lofvar det bästa för framtiden. Man kunde nästan säga, att folk äro glada, så trygga och fulla af förtröstan äro de. In gen fransman tviflar på, att krigets fortsättning skall blifva lika olika med kejsardömets krig som dag mot natt. De proklamationer och underrättelser som ingå från Paris och ögonblickligen anslås på husknutarne i gat hämnan man nAmandac af camma csinnaectämning