— 458 — — Oh! min herre, afbröt honom Claire, det tror ni intel — Det är min öfvertygelse, fröken TArlange, yttrade då herr Daburon med bedröfvad stämma; och jag vill tillägga att jag har, om icke juridisk, åtminstone moralisk visshet i detta hänseende. . Claire betraktade ransakningsdomaren med en min af den största häpnad. Var det väl han som talade på detta sätt? Hade hon hört rätt? Förstod hon ordens mening? Härpå måste hon tvifla. Eller kanske han icke svarat på fullt allvar? Månne han tillät sig att leka med hennes känslor? Hon gjorde sig äfven denna fråga, ty allt syntes henne möjligt, sannolikt, utom hvad han nyss sagt henne. Utan att våga möta hennes blick, fortfor han i en ton af det djupaste medlidunde: — Jag lider, grymt för er skull, min fröken, Dock skall Jag .ha mod att. säga er sanningen, ni att förstå att bära densamma. Det är bättre att ni får veta allt ur en väng mun. Samla då all er kraft, befästa er själ, så att ni ej dukar under för det förfärliga slaget. Nej, intet missförstånd har egt rum, rättvisan har icke bedragit sig. Herr vicomte de Commarin är. anklagad för ett mord, och allt, det försäkrar jag er, bevisar att han begått detsamma. Långsamt hade domaren uttalat dessa ord; han gaf derunder akt på Claire, för att tystna i den händelse hon skulle bli för mycket