Dagens Nyheter – 15 september 1870, sida 1

oo RR går, jag vet det af egen erfarenhet, hörer ej till dem som tiden icke förmår läka. Claire hade förgäfves lyssnat till domarens tal; men orden ljödo i hennes öron såsom ett oredigt sorl, och hon fattade icke alls deras mening. — Jag förstår er icke längre, min herre, sade hon. Hvilket råd ger ni mig? — Det enda som förnuftet förestafvar och min uppriktiga tillgifvenhet för er, min fröken, tillåter mig framställa. Jag talar till er såsom en öm broder. Jag säger er: Mod, Claire, besluta er för den största, den smärtsammaste uppoffring hedern kan ålägga en ung flicka! Gråt, ja, gråt öfver er olyckliga kärlek, men afstå derifrån. Bed Gud att han förlänar er glömskans balsam. Den som ni älskat är er icke mera värdig. Domaren kastade en blick på fröken TArlange, och han blef helt förskräckt. Hennes ansigte förrådde att krafterna allvarsamt hotade att svika henne. Men om kroppen böjde sig under olyckans tyngd, förblef själen ännu stark. — Ni sade nyss, yttrade hon, att han endast i ett tillstånd af sinnesförvirring, under ett anfall af galenskap, kunnat begå denna handling. — Ja, antagligen förhåller det sig så. — Men i sådant fall, min herre, kan han ej anses brottslig, då han ej visste hvad han gjorde.