Dagens Nyheter – 15 september 1870, sida 1

säker derom, jag skulle förkunna denna sanning, äfven om hela menskligheten uppstode, för att anklaga honom. Ser ni då icke att jag känner honom bättre än han kan känna sig sjelf, att mitt förtroende till honom är einskränkt, likasom min tillit till Gud, att jag förr skulle tvifla på mig än på honom... Ransakningsdomaren gjorde åter ett svagt försök att framkomma med en invändning; Claire hindrade honom derifrån. — Är det då nödvändigt, min herre, sade hen, för att bringa er till en annan Ååsigt, att jag glömmer det jag är en ung flicka och att jag icke talar till min mor, utan till en man? För hans skull vill jag göra det. I fyra år ha vi älskat hvarandra; så länge är det ock sedan vi tillstodo för hvarandra denna ömsesidiga kärlek. Under denna långa tid har jag icke dolt för honom en enda af mina tankar, och -han har äfven yppat alla sina för mig; vi båda ha varit ett. Jag allena kan säga, huru värdig han är min kärlek. Jag allena känner all den själens storhet, den tankens och känslornas ädelhet, som finnes hos denne unge man, hvilken pi är så färdig att anse för — en mördare. Och jag har sett honom mycket olycklig, då hela verlden afundades hans lott. Han står, liksom jag, ensam i lifvet; hans far har aldrig hållit af honom. Med stöd endast af hvarandra ha vi genomlefvat bekymmersamma dagar. Och det skulle vara nu, då våra pröfningar nalkas sitt