Dagens Nyheter – 15 september 1870, sida 1

lofvat mig att vara det. Ni skall icke afslå min bön. Återgif honom friheten så fört som möjligt. Jag vet icke riktigt för hvad man anklagat honom, men jag svär vid Gud att han är oskyldig. Claire talade med tryggheten hos en person som icke ser något hinder för uppfyilandet af den enkla önskan Hon uttalar. En försäkran, gifven af henne, berde vara alldeles tillräcklig, tyckte hon. Herr Daburon skulle med ett enda ord reparera allt. Men domaren teg. Han beundrade denna okunnighet om allt hvad ondt är, detta naiva förtroende, främmande för hvarje tvifvel. Hon hade börjat med att såra honom, utan att sjelf veta deraf, det är sannt; men han kom ej längre ihåg detta. Han var verkligen en i allo hederlig man och ganska godhjertad; beviset derpå är att då han stod i begrepp att afslöja den olycksdigra sanningen, genomlopp en rysning hela hans varelse. Han tvekade att uttala dessa ord, hvilka, huru mildt och sakta de än framsades, skulle lik en stormvind kullstörta hennes lyckas bräckliga tempel. Dock talade han till sist: — Om jag sade er, min fröken, började han, att Albert icke är oskyldig . .. Hon reste sig upp i länstolen, protesterande med en liflig åtbörd. Han fortfor: — Om jag sade er att han är brottslig? MODERSKÄELEE, 58.