Dagens Nyheter – 14 september 1870, sida 1

RA TOA een detta möte, men sedan! , . . En sådan oförsigtighet! Han nedslog ögonen, emedan hän icke kunde uthärda Claires blick, så ren och så öppen. — Tacka mig icke, min fröken, stammade han; jag har ej den rätt till er erkänsla som ni synes antaga . . . Claire hade straxt efter sitt inträde i rummet sjelf varit alltför upprörd, för att märka domarens bryderi. Hans darrande röst ådrog sig nu hennes uppmärksamhet; dock misstänkte hon ej anledningen dertill. Hon trodde att hennes närvaro uppväckte smärtsamma minnen hos honom, att han älskade henne ännu och att han led. Denna tanke bedröfvade henne och gjorde henne förlägen. — Jo, min herre, återtog hon, jag tackar och jag välsignar er. Hvem vet om jag skulle kunnat våga besöka en annan domare, tala till en okänd? Och vidare, hvilket afseende skulle väl denne andre, som icke kände mig, ha fästat vid mina ord? Ni deremot, ni som är så ädelmodig, ni skall lugna mig, säga mig genom hvilket förskräckligt missförstånd han blifvit arresterad såsom en missdådare och satt i fängelse. — Ack! suckade domaren så sakta, att Claire knappast hörde det. Icke heller förstod hon den förfärliga betydelsen af detta utrop. — Med er, fortfor hon, hyser jag ingen fruktan. Ni är min vän, ni har en gång