bälte, som flammade upp mot himmeler Hfilken nått döttå måtte hä vårit för d sårade, det kan blott den föreställa sig, sor sett hvilka förfärliga lidanden hemsöka de åt sig sjelf öfverlemnade sårade, under de lifskraften långsamt sjunker och försvinne: Såvida kapitulationen icke var underteck nad kl. 10 följande morgon, skulle stade: bombarderas och den franska armån beskju tas med granater. Man försäkrar, och de behöfves inga bevis för att göra dettrovär digt, att uppträdena innanför och utom val arne voro förfärliga, rent af diabolisks Då kejsaren, som tillbragte en gruflig natt om morgonen blickade ut i den uppgåend dagern, såg hän öfverallt, i dalar och pi höjder, en skog af jern och stål, batterie på hvarje upphöjning, kavalleri på hvarje slätt, täta massor af slagfärdiga tyskar si långt hans blick kunde nä. Han fattade då omsider sitt beslut. Han ville begifva sig till konung Wilhelm och söka att åstad komma någon mildring i vilkoren. Ledsa gad af några få stabsofficerare fill häst, lem nade Napoleoti Sedän i en wienervagn. Grefve Bismarck låg i sin säng i Don. chery, då en officer kom instörtande til honem och anmälde, att kejsaren anländt för att tala vid honom och konungen. Grefve Bismarck steg upp och klädde sig i hast — naturligtvis i den hvita mössan med gult band, mörk uniformsrock med metallknappar och gula uppslag — och skyndade ut för att möta kejsaren. Han kom tids nog för att stanna kejsarens svit utanför staden. Då kejsaren steg ur vagnen, blottade Bismarck sitt hufvud och stod med mössan i hand; och då kejsaren vinkade åt honom eller bad honom aft åter påsätta densamma, svårade diplomaten: Sire, jag tar emot ers majestät, som jag skulle mottaga min ögen kungliga herre: I närheten af det ställe, der mötet egde rum, några hundra alnar utanför den smutsiga staden Donchery, låg ett litet hus, som tillhörde en af de väfväre, hvilka befolka trakten omkring Sedan, Grefve Bismarck gick först dit in. Det var just icke någon inbjudande vistelseort. Den store förbundskanslern gick upp för trappan och såg, att hvardagsrummet var uppfyldt af väfvare m. m.; han giek derför ned igen och fann kejsaren sitta på en sten utanför dörren, Två stolar hermtades ur huset; Kejsaren satte sig på den ena, medan Bismarck tog den andra och ställde den vid Napoleons venstra sida. Officerarne, som ledsagat sin fallne herrskare, lågo på en liten gräsplan framför huset ett stycke derifrån. Detvar ett märkligt samtal, som här uppstod, och då Bismarck af egen drift har redogjort derför, eller åtminstone för de vigtigaste punkterna, skall det utan tvifvel snart blifva allmänt bekant och för evärdlig tid få en plats i historien. Hufvudpunkten, som afhandlades, var freden, men grefve Bismarck kunde ej af kejsaren erhålla något slags löfte i detta afseende. Napoleon förklarade att han ej hade någon myndighet. Han kunde icke sluta fred; han kunde icke ge hären eller Bazaine några befallningar; kejsarinnan förde regeringen, och det var hon och hennes ministrar ensamt som kunde föra några underhandlingar. Grefve Bismarck anmärkte då, att det under sådana förhållanden ej tjenade till någonting att vidare tala om politiska saker med kejsaren, och att ett samtal med konungen icke heller kunde medföra något resultat. Kejsaren önskade emellertid att få tala vid konungen sjelf, men grefve Bismarck förklarade, att det icke var möjligt att tillmötesgå denna önskan förrän kapitulationen var undertecknad. — Då samtalet sålunda började bli kritiskt, och då situationen på båda sidor tog en mindre behaglig karakter, afbröto vi underhandlingarne. Och härmed slutäd : derna sammankomst. Grefve Bismarck gick bort för att tala med konungen, medan kejsaren gick tillbaka för att rådgöra med sina officerare. Det var: ett förfärligt ögonblick. Garnisonen i Sdam var utom sig vid tanken på kapitrjation. Men rundtomkring syntes, i hemska, mörka linier, på hvarje backe och sluttning, på hvarje bergskam ofvanför Maas, på alla höjderna, batterier, färdiga att slunga ett hagel af eld öfver den olyckliga staden. Bortåt 600 kanoner skulle kasta en ström f eld och bly öfver hvarje hus. Med några samla kanoner på vallarne, med det alldees tillintetgjorda franska fältartilleriet, fullkomligt beherrskadt från tre sidor, kunde staden ej göra motstånd. Trupperna derutanför skulle ha blifvit krossade till en massa af sönderbrutna ben och sönderflängdt kött i ett slagteri, hvars make historien icke ens på sina gräsligaste blad skulle kunnat uppvisa. Underhandlingarne om kapitulationsvilkoren fortsattes, och slutligen gick man in på den fordran fransmännen framställt angående officerarnes vapen och frisifvelse på hedersord. KI. 2212 underecknades kapitulationen såsom generalerna Moltke och Wimpffen öfverenskommit om len); jag tror att äfven grefvo Bismarck hade tagit del i underhandlingen. Mötet mellan kungen och kejsaren. När kapitulationen var uppgjord och klar, sammanträffade, kungen af Preussen med sir fånge, kejsaren, på en skogsbeklädd packe, som sluttar nedåt Maas; Ett litet stycke. utanför Sdan och af floden skildt lerifrån, ligger ett vackert landtställe, bygdt